1864-Arkivet

Conrad Betzholz föddes den 21 Mars 1827 vid öfre Manilla å Stockholms Djurgård. Hans fader var trädgårdsmästare vid kongl. lustslottet Rosendal, men sfled under sonens tidigare ungdom. Betzholz’ moder lefde tills för omkring fem år sedan.
Efter fulländad skolkurs ingick Conrad Betzholz enligt. Sin moders önskan i handel; men som han hvarken egde lust eller kallelse till detta yrke, ingick han kort derefter, 1846, som Volontär vid Lifregementets dragoner. Genom ett svårt fall med hästen under mötet 1848 nödgades han för någon tid lamna regementet. tjenst. I Mars 1849 reste han till Danmark, ingick som frivillig dragon i danska améen och deltog bland annat i slaget vid Isted. der han sårades af en kula i benet. En gång under detta krig blef han tillfångatagen, men flydde ur fångenskapen och anmälte sig efter några få dagars förlopp å nyo vid regementet. Den 16 Mars 1851 erhöll han Dannebrogsmännens flederstecken. Han ämnade nu söka fast anställning i danska armeen; men tanken på hans då ännu lervande moder, hvars enda stöd han var, dref honom 1852 tillbaka till Sverge, der han erhöll anställning som Underlöjtnant vid Elfaborgs regemente, vid hvilket han avancerade till Premierlöjtnant, men transporterades 1859 till Lifbeväringsregementet.
Den 14 April 1864 ingick han för andra gången Bom frivillig i dansk tjenst och anställdes nu som Premierlöjtnant vid l:sta infanteriregementet, hvilket då låg i Jutland. Betzholz blef anstställd vid 5:te kompaniet, vid hvilket Svenskarne Boldt, Ekström och Johansson redan stodo. Af detta sitt nya kompani blef han snart allmänt älskad för sin välvilja och omsorg om sina soldaters välbefinnande ooh sitt tillgängliga umgänge med dem under fristunderna. Deremot var han under tjensten högst allvarsam och sträng, så att manskapet, utan att våga knysta, i allt och med största uppmärksamhet åtlydde hans. befallningar. Med ett ord: han satte “e;pli och hållning”e; på sitt kompani, och l:sta regementets 5:te kompani var måhända. ett af de bästa i hela armeen.
Men samma lydnad, som han sjelf af sina underlydande fordrade, egnadeban äfven villigt åt sina egna förmän. Vi äro öfvertygade, att Betzholz icke gillade det sätt, på hvilket hans kompani attackerade fienden vid Lundby den 3 Juli. Men den tappre och förut segerrike Öfverstlöjtnant Beck kommen derade sjelf anfallet, och Betzholz var icke den som skydde faran, om han äfven insåg att hans och truppens lif voro till spillo gifna.
I beskrifningen öfver denna olyckliga affär hafva vi redan visat, huru kompaniet på höjden af en brant backe ordnades i tätt sluten storm kolonn, och genast derefter störtade ned mot den vid backens fot dels på stark kedja och dels i sluten trupp bakom en stenmur liggande, i antal öfverlägsna, fienden, som sålunda hade god ro att i lugn och från en utsträckt eldlinie beskjuta kolonnen under dess lopp utför höjden, då densamma, liksom på en amfiteater, utbredde sin massa for en mördande eld. Betzholz träffades redan vid fiendens första suva af tvenne kulor, men fortsatte, detta oaktadt, sitt anlopp med återstoden af truppen, tills vid andra salvan en tredje kula sträckte honom till jorden. Han ansåg sig sjelf dödligt sårad, och yttrade till sina kamrater: “e;helsa alla mina kära slägtingar och vänner der hemma!”e; Derefter förlorade han medvetandet och öfvergafs af de öfrige, som hade nog af att söka rädda sig sjelfva och sina sårade kamrater.
Betzbolz upptogs ännu sanslösa af Preussarne, hvilka likväl snart återkallade den. fallne till lif, förband honom först på stället och sedan på det närbelägna godset Lindenborg, hvarefter han under outsägliga qval och plågor fördes som preussisk krigsfånge till Hobro, der han intogs på preussiska fältlasarettet.
Om Betzholz uppförde sig som en hjelte under striden, så gaf han icke mindre lysande prof af själsstorhet under de foljande veckorna af smärtor och lidanden. En kula hade träffat ena skuldran och en hvardera armen, de bäda senare med skador å armbenen (fractur). Det blef nödigt att med den högra armbågen företaga en högst smärtsam operation (resection), men såren syntes godartade och. läktes temligen snart. Man trodde i Sverge till en början att båda hans armar blefvo amputerade, och underrättelsen om denna förmodan och den sorg densamma hots vinner och anhöriga skulle fårorsaka smirtade Betzbolz långt. mer än hans fysiska plågor.
På sitt 8jukläger förvärfvade han genom sitt tålamod och sitt vinliga väsen många vänner, Arven bland dem som förut voro hans fiender – Preussarne. Blott General Vogel von Falkenstein kunde icke förmå sig att anse honom såsom sin “e;legitime”e; fiende, utan bemötte honom, lindrigast sagdt, kallt och frånstötande vid ett besök på lasarettet. Men med så mycket större värme omfattades han af de öfrige, särdeles Danskarne. Bland dem af dessa som mest egnade honom sin välvilja var Litteratören H. P. Barfod, bosatt i Aalborg, redaktör af tidningen Aalborgposten och son till den snillrike och skandinaviskt sinnade Kongl. Bibliotekarien Fredrik Barfod i Köpenhamn. Det år den yngre Herr Barfods uppsatser i nämnde tidning vi hafva att tacka för de flesta underrättelserna om Betzholz’ sista stunder och död, och vi beklaga blott att utrymmet ej tillåter deras intagande i sin helhet.
Betzholz beklagade djupt den olyckliga utgången af striden vid Lundby, der så mången tapper man af hans älskade kompani föll eller sårades. Han lät underrätta sig om de senares tillstånd, helsade till dem och uppmuntrade dem till tålamod och förtröstan.
Genom gin vän Barfod skref han till hemmet, och mottog sjelf ofta bref derifrån. Hans största bemödanden gingo ut på att lugna sina frånvarande, oroliga och sörjande vänner och att ingifva dem ett hopp om sitt vederfående, som han dock måhända sjelf saknade. Han talade nemligen ofta om sin förestående död och huru han önskade att få hvila vid sidan af sin förutgängna moder. Hvad han äfven bittert beklagade var förlusten af sin sabel. Hans kamrat i fångenskapen Kapten Hammerich hade längesedan återfått sin, men denna ynnest förnekades Betzholz. Huru kär denna sabel honom var låter tänka sig då vi erfara att den var en skänk af vår egen riddertige Konung Carl XV. Den hade på valplatsen vid Lundby blifvit tagen af preussiska Kaptenen Schlutterbach och blef sedan, enligt dennes egen utsago, en af hans dyrbaraste tillhörigheter. Betzbolz’ yttrade saknad af detta vapen erfor likväl den nye egaren icke förr än efter den förres död, men då återgaf han honom sin klenod, som vi nedan skola berätta.
Ända till den 20 Juli bade man hopp om Betzholz’ tillfrisknande. Men då inträffade plötsligt en betänklig vändning i bans tillstånd. Hans sår visade sig väl goda, men bans bröst blef angripet. Han hade en gång förnt haft ett symptom af lunginflammation, men hvilket då hifdes. Nu infann det sig på nytt och med förnyad styrka. Efter ett par dagar syntes äfven hjernan angripen. Krafterna sjönko. Han förlorade sin förut rediga tankegång och under de sista dagarne var han utan medvetande. Thorsdags morgon den 26 Juli utandades Conrad Betzholz lugnt och stilla sin sista suck.
“e;Men nu var ban død og skulde jordes”e; – skref Barfod senare i sin tidning. – “e;Da fremkom Falkensteins Ordre, där strængt förbød nogensomhelst militær Æresbevisning ved hans Jordefærd – hvad der ydes en hver falden menig skulde næktes ham, Sverrigs ædle Søn! Saa lavt sætter den preussiske General et ungdommeligt Sinds stærke Varme, der er villigt til at offre Livet for sine Venner, saa ringskatter han Heltemodet og Sjælestorheden! Men den iskolde Haan, som Falkenstein havde tiltænkt den afdøde Krigers Støv, afværgde man, thi nu føres Liget som sagt til Stockbolm; Preusserne selv delte langtfra Militær-Guvernørens bitre Sindelag – ikke enkeltvis men i Masse fulgte de Kisten, da den førdes ud af Hobro.”e;
“e;Og vi – med os vel hele det Folk som Conrad Betzzholz nu har Vundet till Ven – vi velsigne med Tak og Kjæ1ighed hans Navn og hans Minde, hædre hans Støv ved at smykke den Kiste, hvori det hviler, ville ogsaa med Sorgens stille Højtid følge det ombord, naar det tiltræder Reisen hjem efter, til Karl den tolvtes Land, hvis Helteskygge han fulgte paa Ærens Vej, og til Kirkegaarden, hvor “e;mamma”e; blunder.”e;
“e;Det var kun faa trofaste Venner, vort Folk og vor Sag fandt i Nødens Stund – des varmere skjønne vi paa de enkelt varme Hjærter, der bankede, blødte og brast for os, for – vil Gud! – Folkets og Fremtidens Frelse; for Æren og Nordens Sag. Og derfor skal Konrads Betzholz mindes paa begge Sider af Sundet – han, som to Gange under Dannebrog stillede sig i Kampen for Sønderjylland, den siste Gang for at vinde Heltedødens Hæder.”e;
Ridderligare än sin General, Falkenstein, betedde sig förr omnämnde Kapten Schlutterbach. Knappt erfor han Betzbolz’ död och hans förut yttrade saknad af sin sabel innan han beslöt att återställa den döde hvad han beröfvat den lefvande. I sällskap med preussiskt. och svensk-norska konsulerna i Hebro begaf han sig till kyrkan, der Betzbolz’ lik var bisatt. Vid ingången af tog han sin egen sabel och spände om sig Betzholz’. I kapellet, der kistan stod, aftog han den åter och lade den i kors med dess slida, på kistan. “e;Jag gifver dig här, Kamrat! tillbaka”e; – sado han, djupt rörd – “e;det svärd du så tappert förde till din stora heder, men ty vårr också till din egen ofärd!”e;
Söndagsaftonen 7 Augusti fördes Betzholz’ qvarlefvor från Hobro till Aalborg. Hans med kransar öfverhöljda och med fanor och band i nordens färger prydda kista ätföljdes under fackelsken af ett långt tåg af sörjande vänner och fordna fiender, hvilka likväl numera ärv en voro hans vänner. Vid bron öfver vattendraget norr om staden stannade tåget, kistan nedsattes och Betzholz mottog sina vänners sista farväl. Facklorna släcktes och likvagaen fortsatte ensam sin färd norr ut.
Måndags morgon anlände den till Aalborg. I kyrkogårdens grafkapell helt nära den stora graf der hans föregångne kamrater frän Lundbys blodiga valplats redan hvilade (Emil Ekström lefde likväl då. ännu), oppställdes hans kista, som höljdes med nya kransar och omkring hvilken de skandinaviska rikenas floromhöljda fanor, ställdes som sörjande vakter.
Ej för än på 8:de veckan derefter anlände det fartyg – Slupen Amandus, Kapten Andersson från Göteborg – som skulle öfverföra kistan till Sverge. Först nu skedde den högtidliga jordfästningen. Vid grafkapellet, der kistan Anda hittills stått, samlades den 27 September kl. 5 e. m. en otalig folkmassa. Kistan, betäckt af en stor Dannebrogsfana, på hvilken sabeln låg, höljdes ånyo af kransar. Det hela betäcktes af ett svart flortäcke, broderadt med silfverstjernor, en skänk från Hobros damer. Sångföreningen afsjöng i kapellet en psalm, hvarefter tåget under klockringning satte sig i gång. I dess spets gingo unga svartklädda qvinnor med blommor och kransar. De nordiska och vapenbrödernas fanor buros före kistan, som hela vägen bars af de många händer, hvilka frivilligt erbjödo sig dertill. Gatorna voro beströdda medgrönt och blommor, Dannebrogen svajade på half stång från hus och gårdar och vid ingången till Budolfi kyrka var mellan träden anbragt en hel spalier af sänkta fanor, förenade af gröna guirlander. Då kistan blifvit uppställd i koret framför det upplysta altaret, fylldes kyrkan af folkmängden. Sångföreningen afsjöng derefter ett par verser, så en psalm och derefter förrättades jordfästningen med ett vackert tal af Stiftsprosten Glahn.
Eftet afsjungande af ännn ett par verser och en psalm samt utsägande af en tacksägelse till de församlade, å egna och den aflidne anhöriges vägnar, af svensk-norska Konsuln Södring, fördes kistan till hamnen och ombord å det väntande fartyget, som snart afseglade till Göteborg, derifrån kistan på bantåg fördes till Stockholm, der nya högtidligheter väntade. Dessa beskrifvas af “e;Aftonbladet”e; sålunda:
“e;Den i striden för Danmarks och Nordens sak fallne Löjtnant Conrad Betzholz’ stoft har i dag (d. 15 Okt.) blifvit förd till sitt sista hvilorum å Maria kyrkogård, med en enkel, men verkligen imposant högtidlighet. Den aflidne hade under det han låg svårt sårad, sväfvande mellan lif och död, uttryekt den önskan, att hans ben måtte få hvila i fädernejorden vid hans för några år sedan bortgångna moders sida. Det hade för anhöriga och kamrater blifvit en heders- och samvetssak att efterkomma denna den tappre krigarens sista önskan och den har nu, ehuru naturligtvis åtskilliga hinder och svårigheter varit att bekämpa, gått i fullbordan. Det var officerskåren vid det regemente den aflidne hade tillhört, Kongl. Lifbeväringsregementet, som nu hade velat bevisa sin på slagfältet fallne, kamrat den sista kärleks- och hederstjensten, och deras afsigt i detta fall hade funnit sådan sympati att, såsom vi nämnt, den enkla högtidligheten antog dimensioner, som gjorde den storartad och imponerande.
Få bangården, der kistan, höljd af sin Dannebrogsfana och de skatter af blommor, kransar och småfanor i de nordiska färgerna, som slösats på den af danska qvinnor, var uppställd på en katafalk, klädd i svart, med rika.silfverorningar, hade efter hand samlat sig icke blott de afdelningar af Stockholms frivilliga skarpskyttekår, som erbjudit sig att tjenstgöra i sorgparaden och såsom ordningsvakt vid kyrkogården, utan äfven ett stort antal officerare af alla grader och medborgare af alla kasser samt slutligen hela det här förlagda norska skarpskyttegardet, som velat, genom att sluta sig till processionen, hedra en tapper svensk krigares minne.
Omkring kl. 2, då processionen var färdig att sätta sig i rörelse, fördes den med en dekoration af bajonetter och skandinaviska fanor smyckade katafalken på ett jernbanespår in i banhallen och derifrån till den utanför stationshuset väntande likvagnen. Denna företräddes af Stockholms skarpskytteföreningens musikkår, som spelade en sorgmarch af en sorgparad af frivilliga. Skarpskyttar samt af ungdomen vid Stockholms lyceum med sitt banér, behängt med krusflor. Derefter följde hela den öfriga nästan ändlösa processionen. Tåget gick Göthgatan utföre till Södermalmstorg ocb vidare Hornsgatan uppföre. Hela vägen böljade af ofantliga menniskomassor och alla fönster i de hus som passerades voro uppfyllda af åskådare.
Vid ankomsten till Maria kyrkogård, der en ofantlig, menniskomassa väntade, fördes kistan från likvagnen till griften af officerare vid Lifbeväringsregementet. Sedan den blifvit nedsänkt uppstämdes en koral, af Lycei-ungdomen, hvarpå kyrkoherden i Maria församling, Teol. Dokt. Nordlund, läste psalm N:o 492 samt Fader vår och Välsignelen. Åter följde en koral, hvarpå befälhafvaren för Lifbeväringsregementet, Öfverstlöjtnanten Frih. Fleetwood uttalade å regementets vägnar ett tack och farväl till en bortgångne kamraten, som gjort sju kår och det svenska namnet heder samt med ära inlöst det löfte han gifvit vid afrosan, att segra eller falla. Derefter uppstämdes. följande hymn:
Fallen för Norden,
Fädernejorden
Mottar ditt stoft med stolthet i dag
Bleknade broder! –
Hän till din moder
Vänder du åter från blodiga slag.
Sörjande Dana
Lade Rin fana,
Sliten af kulor, nyss på din bår,
Och i dess sinne
Lefver ditt minne
Om äfven bullret af striden förgär!
De till sorgparad afdelade skarpskyttarne gåfvo härefter rotevis eld i grafven, som slutligen igenfylldes af den aflidnes kamrater, och den högtidliga akten var slutad.”e;