1864-Arkivet

Schleswig-Holstein och treårskriget
I norra delen av dagens Tyskland ligger förbundsstaten Schlesvig-Holstein. Två gånger under 1800-talets andra hälft kom oenighet om dessa områden att leda till konflikt, de två dansk-tyska krigen. Det första 1848-51 och det andra 1864. Konfliktens ursprung är komplicerad. Englands premiärminister under 1860-talet, Lord Palmerstone, lär ha yttrat att endast tre personer egentligen förstod den Schlesvig-Holsteinska frågan. Av dessa hade en dött, den andre blivit sinnesjuk och den tredje, Palmerstone själv, glömt allting. En orsak till denna komplexitet är att områdena historiskt har varit autonoma hertigdömen. Vid 1700-talets slut kom den Danske kungen i besittning av hela Sydjylland, Schleswig-Holstein, men då endast som hertig. Holstein var tyskspråkigt och i Schleswig taldes huvudsakligen danska, men ett tyskt befolkningselement i de södra delarna blev alltmer betydelsefullt. Under 1800-talet uppstod spänningar när danskspråkiga grupper ville att området skulle ingå i det egentliga Danmark. Samtidigt önskade de tyskspråkiga lämna Danmark och ansluta sig till det förbund av tyska stater som höll på att bildas.

Spänningarna kulminerade i ett protyskt uppror 1848 i Holstein. Inbördeskrig utbröt mellan Danmark och protyska grupper i Schleswig-Holstein som stöddes av Preussen och en federal tysk armé. Med vapenvilor inräknat kom det första dansk-tyska kriget att vara i tre år. Sveriges kung Oscar I åtog sig att stödja grannlandet militärt om tyskarna gjorde intrång i det egentliga Danmark. Detta skedde dock aldrig. Istället blev de 15 000 svenska soldater som legat i vänteläge i Skåne och på Fyn hemskickade utan att ha deltagit i strid. Däremot anmälde sig c:a 250 svenskar som stridande frivilliga för Danmark. 1851 slöts fred, men med oförändrade positioner och Schleswig-Holstein ingick fortfarande inte i kungariket Danmark.

Kriget 1864
Efter ett drygt decennium ökade spänningen igen. 1863 lät den danska regeringen meddela att Schleswig skulle införlivas i det egentliga Danmark. Vid makten i Preussen satt vid denna tid Otto von Bismarck, som hade som mål att ena Tyskland under Preussen. Svaret lät sig inte väntas och julafton1863 marscherade preussiska trupper in i Holstein som övergavs utan strid. Den danska armén kunde vid denna tid mobilisera 44 000 man. Det rådde stor brist på officerare och många befäl fick leda större trupper än deras rang tillät. Vidare var de danska försvarslinjerna ej förberedda och dess vapen omoderna. Detta kontrasterades av Preussen som hade en modern armé på 60 000 man med god tillgång på befäl. Den var dessutom utrustade med moderna bakladdade gevär och räfflade bakladdade kanoner. Kriget varade ungefär ett halvår och orsakade ca 5500 danska soldaters död, de motsvarande siffrorna för den tyska armén var 2000. Efter ungefär ett halvår tecknades fredstraktaten och Danmark fick därmed ge upp 2/5 av sitt territorium.

Idéströmningar
Skandinavismen, Aftonbladet och Skarpskytterörelsen
Även om Karl XV under dryckeslag lovat den danske kungen Fredrik VII militärt stöd om dess gränser skulle hotas, uteblev hjälp från den Svenska staten. Karl XV hade inte stöd för sina idéer hos regeringen och den svenska militärmakten var dessutom i mycket dåligt skick. Däremot deltog ungefär 450 svenskar deltog som frivilliga. Orsaken till detta höga antal står delvis att finna i den skandinavistiska ideologin. Under 1800-talet utvecklades och förverkligades på många håll i Europa idén om att likheter i språk och kultur borde utgöra statens fundament, nationalismen. I norden skapade detta problem, då de nordiska ländernas språk inte skilde sig mer än andra språks dialekter. En möjlig lösning var bildandet av en enad nordisk stat, den s.k. skandinavismen. Målbilden var en stark stat som kunde stå emot både Ryssland och Tyskland. Inledningsvis var det främst en studentrörelse men fick sedan även med sig liberaler och både Oscar I och Karl XV uttryckte skandinavistiska böjelser. Den mest högljudda skandinavismen hördes på de nordiska studentmötena, vilket det hölls ett flertal mellan 1840 och 1869, där tusentals studenter träffades och lovade varandra sitt stöd om hot utifrån skulle uppstå.
Aftonbladet var öppet skandinavistisk och framställde Danmarks kamp som en angelägenhet för hela norden. Tidningen rapporterade fortlöpande om striderna och de politiska turerna. Berättelserna kryddades också av korrespondenters upplevelser på plats och brev från svenska frivilliga. Aftonbladet arrangerade också insamlingar för sådana som önskade åka som frivillig, men inte hade råd. För den tidningsläsande var möjligheten att åka som frivillig alltså mycket välkänd.
Aftonbladets insamling togs senare över av skarpskytterörelsen som förtjänar en närmare presentation. Rörelsen uppstod ur en känsla av Sveriges oförmåga till försvar och hade flera kända förespråkare, bl.a. Viktor Rydberg. Den första Skarpskytteföreningen bildades 1860 och fyra år senare fanns 239 föreningar och 33 500 medlemmar spridda över landet. Man träffades för att träna vapenbruk och arrangerade skyttetävlingar. Umgänget kretsade också kring baler och mässingsorkestrar. Senare fick rörelsen också ett visst ekonomiskt stöd från regeringen i utbyte att vara delaktig i försvaret av över ett visst geografiskt område.

Medicinen 1864
Innan 1800-talet var snabbheten den ojämförligt viktigaste egenskapen hos en kirurg. Dels för att förkorta plågan för patienten, dels för att själv stå ut med de hjärtskärande skriken. Prognosen var också mycket dålig för många ingrepp då följden ofta blev svåra infektioner, den närapå obligatoriska sårfebern. Två upptäcker kom att revolutionera kirurgins sätt att arbeta. Det första var smärtlindringen. 1846 publicerade tandläkaren Wiliam Morton sina erfarenheter av etergas i samband med ett tandkirurgiskt ingrepp. Ett år senare lade skotten James Simpson fram sina resultat av användandet av kloroform i samband med förlossning. Den moderna smärtlindringen ökade möjligheten till mer noggranna ingrepp, och ändrade därmed förutsättningarna fullständigt. Lika revolutionerande var den ungerska underläkaren Ignaz Philipp Semmelwiess upptäckt. På sjukhuset i Wien där han arbetade noterade han att förlossningsavdelningen som sköttes av medicinstudenter hade mycket högre dödlighet än den som sköttes av sköterskor. Detta satte han i samband med att medicinstudenterna ofta kom direkt från obduktion. Han antog då att det måste finnas något som kan spridas med händerna och orsaka feber. Semmelweiss kallade detta likämne, och åtgärdade det med bättre handhygien.

Westerlund före kriget
Ernst Otto Theodor Westerlund föddes 22 oktober 1839 i Öregrund, ett kustsamhälle tio mil nordöst om Uppsala. Hans far var kyrkoherde och påtagligt sträng även för sin tid. Det berättas t.ex. att sönerna alltid fick stå och äta medan systern och föräldrarna satt till bords. Westerlund drabbades av stor olycka under sin barndom då hans syster och tre bröder samt fader dog under bara några års tid. Westerlund avlade studentexamen i Uppsala den 18 maj 1858 och började sedan studera vid medicinska fakulteten. Familjens ekonomiska situation var kärv efter faderns bortgång. Westerlund hade därmed inte bara försörjningsansvar för sig själv, utan även sin mor. Han arbetade därför som informator, d.v.s. privatlärare för ungdomar. Anställd som sådan hos familjen Floderus träffade han sin blivande hustru Nina Floderus.
Efter de nya statuterna 1852 avskaffades den teologiska examen inför medicinstudierna. Istället inleddes läkarstudierna med en mediko-filosofisk examen om 8 betyg som skulle avläggas inför filosofiska fakulteten. Detta tog Westerlund drygt två år. Därpå började de egentliga medicinska studierna med en praktisk examen, medicine kandidat vilket tog 3 år. Han lär ha varit mycket strikt, arbetsam och disciplinerad. Detta bekräftas också av hans studiekamrater som lär ha sagt: “e;något lärdomsljus är han inte, men han är flitig som få”e;. Vid denna tid fanns ungefär hundra studenter vid den medicinska fakulteten i Uppsala. Den teoretiska medicinska undervisningen kan inte varit särskilt medryckande. De flesta professor höll föreläsning genom att entonigt läsa högt ur färdigskrivna manuskript.
Desto gladare var studentlivet. Nationerna, studenternas sociala föreningar inledde vid 1830 talet sin hundraåriga storhetstid. Seklets mitt var också studentsångens absoluta höjdpunkt, 1853 bildades manskören Orphei drängar. Till vilken del Westerlund deltog i nöjeslivet kan man endast spekulera i. Ekonomin kan ha hindrat honom från festande men levnadskostnaderna var inte heller särskilt höga. Ett vedeldat studentrum där dessutom städning ingick gick att få för en billig penning, liksom en middagsportion från en närbeläget spiskvarter. Westerlund finns inte nedtecknad som deltagare på något av de nordiska studentmötena. Han deltog i alla fall i Uppsala studenters skarpskytteförening, en krets där skandinavistiska sympatier var starka. Han lär dock inte varit någon vidare skarp skytt själv. I en tävling med 20 deltagare kom han då 18 plats.

Westerlund på väg till kriget
Westerlunds engagemang i skarpskytterörelsen tyder alltså på att han hade skandinavistiska sympatier. Palmborg skriver också i sin biografi att beslutet att åka till kriget skedde i “e;skandinavismens hänförelse”e; Westerlund tycks också vid denna tid ha varit en politisk aktivist. När representationsreformen debatterades for hans till Stockholm och fyllde fickorna med sten. Lyckligtvis fick han aldrig användning för stenarna som möjligen skulle ha slungats emot reformens motståndare. Beckman hävdar att det var medicinprofessor Glas som inspirerade Westerlund och hans vän Ivar Svensson till att åka till kriget. De två vännerna bör också ha påverkats av att deras kurskamrat Anselm Werner skrivit in sig i den danska armén tio dagar innan de två andra anlände till Danmark.

Westerlund i kriget
De båda vännerna reste tillsammans, men blev senare placerade på olika sjukhus. Westerlund återfinns som inskriven i de danska soldatrullarna 28 mars. Under hela sin tid i kriget var han placerad vid Augustenborg slott, som utgjorde ett fältlasarett i den första linjen. En sårad transporterades från fronten till ambulansen där den första förbindningen skedde. Efter detta blev patienten förflyttad till 1:a linjens sjukhus för att sedan transporteras upp i linjerna till linje 3:e, som låg i Köpenhamn, detta för att ständigt kunna ta emot nya patienter. Förhoppnings kunde soldaten kurerad flyttas från 3:e linjen, tillbaka till fronten igen. En frivillig svensk officer, C.G. Elgström, berättar i sina memoarer hur han efter att ha blivit sårad den 8 april förs till Augustenborg och blir mottagen av Westerlund. På sjukhuset plockades kulor man ut kulor, reponerade frakturer och band upp dem med spjälor. Det största ingreppet var amputationer som utfördes vid större mjukdelsskador eller splittrade frakturer. Med tanke på dess stora antal och de få läkarna bör Westerlund ha uträttat amputationer själv eller åtminstone assisterade vid sådana ingrepp. Kloroform användes vid krigets inledning, men användningen upphörde då det ansågs ha orsakat andningsstopp, vilket säkert också var fallet till följd av överdosering. Vad som använts istället kan ha varit eter men var förmodligen alkohol eller hypoxi.

De sårade utgjorde dock aldrig mer än maximalt 23 % av sjukhusets beläggning. Den dominerande andelen utgjordes istället av infektionssjukdomar. Trånga och leriga skyttegravar, med möjlighet till tvagning och klädbyte endast en gång i veckan, bäddade för smitta. Den vanligaste var tyfoid feber som i maj utgjorde 22 % av alla inneliggande. Även skabb (på danska fnatt) var vanligt förekommande. Ett särskilt “e;fnattsjukhus”e; upprättades vid Sönderborg. Den medicinska behandlingen var för dagens bedömning ej imponerande. Förbundna skottskador behandlades med is, vid stor varbildning användes varm gröt. Den reglementerade behandlingen för pneumoni utgjordes bland annat av alpea och lakritsrot med kaliumnitrit. Behandlingen för tyfoid var inriktad på surgörande med apelsiner och saltsyra, och vid svårare diarréer svavelsyra och blyacetat. Skabbehandlingen var insmörjande av grön såpa 3 gånger dagligen under 3 dagar. Peritonit behandlades med is och blodiglar. Uppfattningen om smittspridning kan inte varit implementerad. Sårade och infekterade placerades på samma sal, vilket ledde till ökad smittspridning. Detta kritiserades starkt av de norska frivilliga läkarna.

Krigsfången
Författaren Ernst Beckman beskriver i boken “e;En läkare”e; hur Westerlund vid stormningen av Als 29 juni 1864 blev tagen som krigsfånge. Han släpptes efter tre dagar och fick då lova på hedersord att aldrig mer gå i tjänst för den danska armén. Innan honom hade många frivillga svenskar tagits till fånga av preussarna. Detta skapade stor förbittring i de tyska tidningarna, som såg dem som krigsförbrytare, och krävde deras omedelbara avrättning. Realpolitikern Bismarck lät sina jurister se över frågan och beslutade att svenskarna skulle behandlas som reguljära soldater. Detta beslut togs dock först i början av juli, varpå en svensk krigsfånge måste känt av den oroliga situationen. Utifrån den danska militärläkaren Hahns dagbok kan konstateras att Augustenborg mycket riktigt blev intaget och personalen fick fortsätta sitt arbete, men svävade i ovisshet om framtiden. Tyvärr kan Ernst Beckmans uppgift inte verifieras på annat håll. En uppgift som däremot kan tala emot att Westerlund någonsin var krigsfånge är att hans begäran om utträde från armén är accepterat redan den 28 juni, alltså en dag innan Als stormades. Det är ju dock fullt möjligt att transport ej gick att ordna samma dag. Även om Beckman kan ha haft motiv att försköna historien så är hans uppgift därmed antagligen korrekt.

Westerlund efter kriget
Återkommen välbehållen blev Westerlund med. lic.. Året därpå sökte han och fick anställning som stadsläkare i Enköping. Stadens medborgare röstade på elva sökande och Westerlund vann med en knapp marginal. En debatt utbröt sedan i lokalpressen mellan signatur “e;landsbo”e;, som ansåg det vara skandal att en så ung och oerfaren läkare valdes, och “e;stadsbo”e; som försvarade valet. Den sistnämnda framhåller i din argumentation det meriterande värdet i krigserfarenheten “e;…de vackraste och i allo sällsynt höga betyg … samt dessutom varit militär-läkare i den Danska armeen under Schleswigska kriget… Enköpings samhälle hafva gjort ett utmärkt lyckligt val”e;.
Westerlund kom att ha med ett militärmedicinskt intresse resten av sitt liv och kombinerade arbetet vid sin praktik med att vara regements- och fördelningsläkare. När diakonianstalten i Stockholm 1906 anordnade en insamling till ryska diakonihus återfinns Westerlund som donator av 255 kr. Detta motsvarar en årslön för en hantverkare i Örebro vid denna tid. Detta visar att Westerlund senare hade stor respekt för diakonin och kan tyda på att han följt deras verksamhet sedan han kom i kontakt med dem under kriget. Slutligen kan man spekulera i om det kanske var i fältlivet Westerlund utvecklade sin förkärlek för den enkla behandlingen. I krig arbetar man med resurser till vilken tillgången hela tiden kan ändras. Kanske var det här han utvecklade idén att arbeta med patientens egna resurser och att övertyga om att den själv ägde nyckeln till sin sjukdom.